Har något utav ett ålderkomplex, en ålderskris. Det känns oerhört löjligt, men jag kan faktiskt inte låta bli.
Det känns som alla mina vänner pratar om hur gamla de blivit. Själv fortsätter jag skrika om hur jävla liten jag är, att jag får göra dumheter för att jag är ung, och "det är okej om jag blir skitfull för jag är arton år och jävligt tanig".

Så jag fortsätter gråta varje gång jag tittar på Grey's Anatomy, fortsätter lyssna på sorgsen pop och jag tänker inte ljuga: jag pratar lite med mig själv innan jag går och lägger mig, fortfarande, varje kväll. Jag fortsätter äta popcorn och glass nästan varje dag (för jag är ung), för att min förbränning är så där pubertalt amazing.
Fortsätter skita i skolan, för så här tre år efter grundskolan och högstadet är det faktiskt "bara gymnasiet".