"I'd forever talk to you, But soon my words, they would turn into a meaningless ring."

Jag är i Göteborg nu och även fast jag inte kan påstå att jag sett så mycket utav staden ännu (åkt lite spårvagn, fått ont i hjärtat av att det går så himla långsamt, rökt alldeles för många cigaretter) så är jag så himla ledsen för att jag inte fick med mig min kamera.
Jag stod där i köket, med det jag trodde var kameraladdaren och förstod att det inte alls var en laddare, grinade bittert lite för mig själv (innombords) och ringde skällde ut min far för att "han som är så himla för den fria marknaden och den privata egendomen inte hade vett att låta mina saker ligga där jag behagar lämna dem".

Resan ned var horribel. De första fem timmarna gick bra. Jag satt där. Lyssnade på lite musik på datorn, hängde på The World Wide Web och ojade mig över att jag inte hittade några kontaktuttag.

Vid Jönköping säger jag lite motvilligt att en hiphop-kille absolut kan ta plats i sätet brevid mig. Jag gör t.o.m det som i alla fall ser ut som en ansats till att ta mindre plats och lägger ned handväskan på golvet.
Det som känts ganska bra så här långt blir plötsligt jobbigt, obekvämt och nästan smärtsamt.
Jag ser ingenting (för att swebuss lampor sprider mindre ljus än värmeljus) och blir tvungen att sätta på mig mina plastbågar a la den större modellen. Nu har jag alltså på mig prettobågar och i min hand en tillhörande prettobok. Jag börjar känna mig som ett utstuderat popmongo. Får lite panik, och sen lite mer. Jag luktar svett, sätena är för små, hiphop-killen för nära...

Bussresor har aldrig varit min grej.

PS
Jag har förstört min nacke, känner mig som en väldigt snygg pensionär när jag vrider hela överkroppen för att titta åt vänster.