"(...) Och redan fram mot morgonen skrattade han faktiskt över sin nervositet och kallade sig själv för käring, men det stod redan klart för honom, att hans frid var förlorad, troligen för alltid, och att någon lycka aldrig mer var möjlig för honom i det orappade tvåvåningshuset. Han anade att illusionen försvunnit, och att det nu började ett nytt, nervöst, ansvarskännande liv, som inte vari harmoni med frid och personlig lycka.
Nästa dag som var söndag, var han i gymnasiekyrkan och träffade där rektorn och kamraterna. Han tyckte att de allesammans bara var upptagna av att omsorgsfullt försöka dölja sin okunnighet och sitt missnöje med livet, och för att inte utlämna sin oro åt dem, smålog han älskvärt och talade om struntsaker. Sedan gick han till stationen och såg på hur ett posttåg kom och gick, och han tyckte att det var skönt, att han var ensam, och att han inte var tvungen att prata med någon.
(...) En lika underbar vår som förra året var i antågande, och den lovade samma fröjder... Men Nikitin tänkte, att det skulle vara skönt att få ta semester nu och resa bort från Moskva och ta in på Neglinnij i sina välkända rum. I angränsande rum drack man kaffe och talade om stabskapten Poljanskij; han bemödade sig att inte lyssna och skrev i sin dagbok:
"Var är jag, gode gud? Jag är omgiven av trivialitet och åter trivialitet. Tråkiga, intetsägande människor, gräddkrukor, mjölkspannar, kackerlackor, enfaldiga kvinnor... Det finns inget hemskare, mera förnedrande, mera bedrövligt än trivialitet. Jag vill rymma härifrån, rymma redan i dag, annars blir jag tokig!" "

- Anton Tjechov, Modersmålsläraren