"De som ägde jorden kom och inspekterade sin jord, men oftast var det ombud som kom. De kom i täckta biler, och de kände på den torra jorden mellan fingrarna, och ibland körde de ner stora jordborrar och tog prov. De som arrenderade jorden stod på sina solsvedda gårdsplaner och såg oroligt på hur de täckta bilarna kom körande mellan fälten. Och tillslut kom ägarherrarna in på deras gårdsplaner och satt i bilarna och talade över den nedfällda vindrutan. Arrendatorerna stod brevid bilarna en stund och sen satte de sig på huk med låren mot vadorna och sökte rätt på pinnar att rita i dammet med.
I dörröppningarna stod kvinnorna och tittade ut och bakom dem barnen - linhåriga, storögda ungar som stod med den ena bara foten på den andra bara foten och pillade och grävde med tårna. Kvinnorna och barnen tittade på hur karlarna talte med ägarfolket. De var tysta.
Somliga av ägarherrarna var vänliga för att de vantrivdes med det de var tvungna att göra, och somliga var retliga för de tyckte inte om att behöva vara hänsynslösa, och somliga var alldeles iskalla för de hade upptäckt att det inte gick att vara ägare om man inte var alldeles iskall. Och allesammans hade fångats in av något som var större än de själva. En del tyckte illa om matematiken som drev dem till handling, och en del var rädda, och den del dyrkade denna matematik, ty den skyddade dem mot eftertanke och känslor. Om en bank eller ett bolag rådde om jorden, sa ägarherren: Banken - eller Bolaget - önskar - behöver - kräver - måste ha - som om Banken eller Bolaget var ett vidunder med tankeförmåga och känslor och hade fångat in dem i sina snaror. För egen del kunde de inte ta ansvaret för bankernas och bolagets handlingar, ty de var människor och slavar medan bakerna var på en gång maskiner och herrar. En del av ägarfolket kände en viss stolthet över att vara slavar under så kalla och mäktiga herrar.
Ägarfolket satt i bilarna och förklarade. Ni vet ju själva att jorden är fattig och ger dålig avkastning. Gud ska veta att ni har fått gå här och streta länge nog."

-Johan Steinbeck, Vredens Druvor